När dammarna frös i Malmö – en hyllning till oprogrammerade offentliga platser 

I februari 2021, efter månader av grå Skånevinter fick Malmö till sist några riktigt kalla och soliga dagar. Det var då dammarna i Pildammsparken och Kungsparken frös till is och så även kanalen runt Gamla Staden. Den totala tillgängliga ytan parkmiljö (enligt grov uppskattning) fördubblades och stämningen i parkerna liknade ett kosläpp.  

Stadens invånare tog över dessa stora nya ytor med alla de nya möjligheter de förde med sig. Några snörde på sig skridskorna och släppte loss, medan det stora flertalet nöjde sig med att bara promenera runt på nyvunna hala ytor. Farligt? Kanske det. Roligt? Definitivt!  Det behövdes ingen bruksanvisning för dessa nya offentliga rum. 

Pildammsparken i Malmö blev ”dubbelt så stor” när isarna la sig.

Den täta stadens behov av ytor 

Ytorna var omprogrammerade, precis som resten av parkerna, eller stranden vid Ribersborg, Sibbarp eller den omåttligt populära skogen i Torup. Detta var en oväntad och tillfällig period av ökat urbant friluftsliv i Malmö. Men det som möjliggjorde detta var inte någon genomtänkt plan, utan en hands-off-approach tillsammans med dammarnas kravlösa karaktär. När isarna lagt sig ordentligt, så fanns det inga regler, inga restriktioner. Bara ut och njut! Naturens hälsoeffekter och andra nyttor i all ära, men det är just denna egenskap, ett slags frihet, som naturområden ofta har, som jag ofta kan sakna som stadsbo.   

Inkluderande och kravlösa 

Pandemin fortsätter avslöja mycket om staden och oss själva. Nu när våra hem också har blivit våra arbetsplatser finns ett stort behov att söka upp nya rum för det icke-jobbrelaterade. När butiker, caféer och gym inte fungerade som besöksmål blev det extra tydligt att stadens utbud av offentliga utomhusmiljöer för vistelse är tunn. Även nu, när man ger sig ut i dagens Malmö, är målet nästan alltid: parken. Parken är den fasta punkten på en resa fylld med faror och osäkerhet.  

Hur många offentliga ytor har vi i våra städer som är lika inkluderande och kravlösa som våra stora parker? Kan det vara så att det allra viktigaste med en stadspark, från ett socialt perspektiv, är dess lösa spelregler och de mjuka kontrasterna till stadens hårda regelverk, inte dess fysiska innehåll?  

Teaterlekplatsen i Malmö omges av stora gräsytor.

Planera med pauser 

Det som komplicerar frågan om kravlösa och oprogrammerade platser är att i den täta staden måste alla ytor vara grundligt planerade och helst ha flera tydliga funktioner. Risken är att det till sist inte finns några mellanrum kvar för människor att fylla med liv. Kan vi verkligen kalla en stadsstruktur utan oprogrammerade park- eller torgytor för en struktur?  Hus, gata och cykelställ räcker inte. Precis som en komposition utan pauser mellan noterna inte är en komposition. Ju tydligare vi är med de funktioner som vi vill ha i ett grönområde, desto mer utesluter vi. 

Stadens mellanrum för alla

Ett bra exempel på detta är fotbollsplaner och golfbanor. De har så klart sin plats, men båda står långt bort från till exempel en stadspark vad gäller multifunktionalitet eller inklusivitet. Ändå är det sällan det satsas på nya stadsparker. Som diskuterades i texten ”Så skapades det Svenska friluftslivet” kan en sådan prioritering ha mycket mer med politik och svenska utomhustraditioner att göra än med ett faktiska behov. Det är ingen slump att diskussionerna om friluftslivet och utomhusmiljöer ofta handlar om hälsa, aktiviteter och fotbollsplaner i stället för kontemplation eller att skapa en plats för att göra ingenting alls.    

Sibbarps strand i Malmö.

Vidga friluftslivsbegreppet 

Även stadsbon måste kunna uppleva det “fria” i friluftslivet. Man kan bo trångt mer eller mindre frivilligt och tillgången till natur kan variera mycket beroende på var man bor (jämför tillgång till natur Malmö vs. Stockholm) men alla har vi samma behov av kravlösa offentliga platser som kan anpassas till flera olika behov. Pandemin har visat att det finns ett tydligt behov att vidga friluftslivsbegreppet och skapa förutsättningar även för ett urbant friluftsliv. Hur det kan komma att se ut i framtiden beror mycket på hur vi värderar grönområdena.  

Genom ett enträget arbete med ekosystemtjänster de senaste tio åren har vi bättre koll på grönområdenas alla funktionella nyttor (så kallade ekosystemtjänster), som exempelvis reglering av lokalklimat eller flödesdämpning vid ösregn. Sådana tjänster har vi pålitliga metoder för att kartlägga och värdera, men hur mäter vi värdet av att träffas i en park för att kasta frisbee? Hur estimerar vi prislappen för att kunna titta på fåglar vid en damm? Hur värdefullt är det att kunna lägga ut våra picknick-filtar nästan var som helst? 

När jag ger mig ut i dagens Malmö, tycker jag att allt detta är ovärderligt.  

Juho Riikonen